Premiärdansare, huskoreograf, balettmästare – Pär Isberg har haft många olika slags roller på Kungliga Baletten. Fortfarande är hans första helaftonsbalett Nötknäpparen en av operahusets allra mest storstilade succéer.
Kalla det slumpen eller ödet, det var Rudolf Nurejevs uppsättning av Nötknäpparen på Kungliga Operan som fick den då 14–årige Pär Isberg att söka sig till dansen. Men redan som sexåring satt han hemma på kammaren och byggde modellteatrar av gamla Ikeahyllor.
Jag läste HC Andersens samlade sagor och skapade något slags scenografi till dem. Innan jag visste något om dans, fastnade jag på något sätt för fantasin och teaterns magi. Jag gjorde mina modeller av hus och träd från tågbanor och byggde berg och landskap av skumplast. Om man snabbspolar framåt, är detta precis vad jag gör än i dag: Sätter ihop föreställningar med rörelse, musik och kostym, berättar Pär Isberg.
I skolan sprang han ständigt på föreställningar på Dramaten och Kungliga Operan, allt för att få en doft av teaterns magiska miniatyrvärld. Nu ville Pär Isberg bli scentekniker, men det fick man inte som 13–åring – och när han senare såg Nötknäpparen upptäckte han att även barn kunde vara med och dansa. I åttan började han i balettelevskolan.
Jag blev drabbad av dansen när jag såg den där otroliga friheten som man tror att dansarna har – att de kan flyga genom luften. Musiken förstärker och gör allt ännu lyckligare eller mer tragiskt. Jag tycker för övrigt att allting styrs av musikens makt.
Ett av de starkaste intrycken från de första åren var hur kunskapen vandrade genom generationerna. Man inte bara såg stora dansare på scen, man fick snart arbeta med dem i balettsalen och lära sig av deras kunskap. Ett arv att sedan föra vidare till nästa led.
– Viktigt för min generation var att vi dagligen såg artister göra det vi själva lärde oss. Vi kunde se vart vi var på väg. En av de riktigt stora koreograferna, Léonide Massine från Ryska Baletten, satt till exempel och överförde sin kunskap till mig – en tonåring! Vi medverkade också ofta i föreställningar och andades samma luft som Mariane Orlando, Verner Klavsen, Björn Holmgren.
Sitt första danssolo på scen gjorde han som 17–åring, som clown i en marknadsscen i La Bohème. Han spelade lik i Romeo & Julia – ett förbaskat bra lik, skrattar Pär Isberg, eftersom han höll andan så länge att han nästan svimmade. Under sin danskarriär har han för övrigt gjort sex olika roller i just Romeo & Julia. En av de många dramatiska höjdpunkterna var förstås huvudrollen som Romeo.
Efter tre år som betald balettelev fick han kontrakt inför en turné 1974. Och vilken turné, i två månader kuskade hela Kungliga Baletten runt som resande teatersällskap i USA och Kanada.
Av pedagogerna minns Pär Isberg bland annat Olga Lepeshinskaya. En stor liten rysk dansare från Bolshoibaletten som fick omgivningen att känna historiens vingslag.
Den kunskap och dansglädje hon kom med till oss som gammal dam, var fantastisk att få redan i skolan. Uppväxten på Kungliga Baletten var fylld av många sådana möten. Vi hade också turen att tidigt få de stora helaftonsverken av koreografer som Kenneth MacMillan och John Cranko. Ofta var det antingen koreografen själv eller närmaste assistenten som vi fick arbeta med. Vi fick många av de här stora verken direkt till oss.
Hur kom det sig?
Balettcheferna var snabba med att hitta verken. Vi hade också ett konstnärligt råd som bland annat åkte hem till koreografen Frederick Ashton i London med blommor och bad på sina knän om att få hans verk La fille mal gardée. Han hade först sagt nej flera gånger, men den här personliga kontakten var förstås viktig.
Starka band och relationer till koreografer som John Neumeier och Jiri Kylian gav också Kungliga Baletten tidigt företräde till deras efterfrågade verk. Bland annat var det Ivo Cramér som under sina år som balettchef upptäckte just Jiri Kylian. Cramér var samtidigt den teaterman som fick Pär Isberg att vilja lära sig mer om spelet bakom teaterns magi.
Han visste alltid vad dansarna bör och inte bör göra. När vi repeterade något historiskt verk på Drottningholms slottsteater utbrast han ofta till oss dansare: ”Frys!” Vi skulle kunna hålla en position; lite som ett snapshot eller som en del av Commedia dell’arte–traditionen. Långt senare upptäckte jag mig själv göra samma sak i Nötknäpparen. Och det kommer från honom.
När kände du att du ville ta steget att skapa själv?
I mitten på 1980–talet bad balettchefen Egon Madsen mig att koreografera. Han menade att det var nyttigt att se sig själv utifrån. Jag skapade Canzone, en duett för Johanna Björnson och mig.
En ny karriär var i vardande. Snart hade Pär Isberg skapat några tv–baletter för Sveriges Television och uppdragen strömmade in. Tills han drog i nödbromsen.
Jag kände att jag inte riktigt visste vad jag sysslade med som koreograf. Vi hade ju inte heller kreerat så många nya verk här i Stockholm, utan fick ofta färdiga mästerverk till oss.
Han tog en paus och dansade med Scapinobaletten i Amsterdam under två år. I exil fick så sakteliga en annan idé försiktigt få form: Nötknäpparen, som Pär Isberg kände både från Nurejevs version och av schweizaren Heinz Spoerlis modernare tolkning som också hade spelats i Stockholm.
– Jag började fundera över varför ingen hade gjort någon svensk version av verket. Så jag läste originalhistorien och gick på Skansen och lärde mig mer om jultraditioner. Julbocken mindes jag från Elsa Beskows bok om Petter och Lottas jul. Och kommer man från ett skilsmässohem som jag gör, är det lätt att känna igen sig i barnens drömmar om föräldrarna de inte har.
Inför Nötknäpparen gav den engelske balettchefen Simon Mottram honom en övningsuppgift: att skapa en kort balett med många dansare, Harmonielehre. Vid tiden för premiären av Nötknäpparen julen 1995 hade danske Frank Andersen hunnit bli balettchef.
I dag tror jag mig förstå varför Nötknäpparen är så populär i hela världen. Det var ju också just den föreställningen som jag lade märke till som ung. Verket är en ingång och hyllning till hela den här konstformen: till fantasin, allvaret – och humorn om man lyckas.
Efter Nötknäpparen har Pär Isberg skapat ytterligare tre helaftonsbaletter för Kungliga Baletten: Herr Arnes penningar, Ringaren i Notre Dame och Pippi Långstrump. Hela tiden har han också omgivit sig med samma team: scenografen Bo–Ruben Hedwall, kostymören Ann–Mari Anttila och ljussättaren Torkel Blomkvist.
Librettot till Pippi Långstrump skrev Pär Isberg tillsammans med Gunilla Roempke, som under åren har betytt enormt mycket för honom – även som balettchef och som förvaltare av verk från Birgit Cullberg till John Neumeier.
Att göra Pippi som balett var ju förenat med direkt livsfara, säger han och ler. Men i dag är jag stolt över att ha lyckas med något som jag först var så rädd för och höll på avstånd. Jag hade redan tidigare tackat nej till förslaget från ett annat nordiskt danskompani.
Resultatet blev som vi vet, succé. Eller som den internationella dansskribenten Maggie Foyer skrev i Dance Europe: ”Having lived a Pippi–free childhood I didn’t know what to expect. But I loved every minute of it.”

Text: Lars Collin